Konventioner som verktyg för offentliga myndigheter : Om vägval och följder inför Sveriges eventuella ratificering av Farokonventionen

DSpace Repository

Konventioner som verktyg för offentliga myndigheter : Om vägval och följder inför Sveriges eventuella ratificering av Farokonventionen

Details

Files for download Overview of item record
Publication Report
Title Konventioner som verktyg för offentliga myndigheter : Om vägval och följder inför Sveriges eventuella ratificering av Farokonventionen
Author Erlandsson, Magnus
Date 2013
Swedish abstract
Den här rapporten är en del i Riksantikvarieämbetets pågående regeringsuppdrag att utreda förutsättningar och konsekvenser av en eventuell anslutning till den så kallade Farokonventionen (vilket är det korta namnet på ”Europarådets ramkonvention om kulturarvets värde för samhället” ). I rapporten genomförs dels en studie kring några av de organisations- och förvaltningsrelaterade effekter för svenska kulturarvs- och kulturmiljömyndigheter som ratificeringar av konventioner, och här särskilt Farokonventionen, kan innebära. Dels utförs en mindre kartläggning av de olika strategier och alternativ som står till buds i samband med ett lands signering, ratificering och implementering av en konvention. Rapporten har inte analyserat vilka eventuella författningsändringar som kan bli aktuella vid en ratificering av konventionen. Studien byggs till viss del på empiri och teori ur tidigare forskning, men framförallt av nya intervjuer och dokumentstudier. Intervjuer har genomförts med chefer och tjänstemän på flera svenska myndigheter. Om ens strävan är att redogöra för de olika strategier och alternativ Sverige, inför en eventuell ratificering, har att överväga, och undersöka några av de konsekvenser som en ratificering kan få för de offentliga kulturmiljömyndigheternas organisation och förvaltning – ja, då finns förstås flera möjliga fält och fenomen att studera. En rapport utifrån dessa rubriker – om konventioner, alternativ och konsekvenser – kunde fokusera enbart Farokonventionen och genom en närstudie av konventionens innehåll och möjliga innebörd försöka avgöra vad just denna konvention erbjuder för valmöjligheter för Sverige och vilka konsekvenser de olika valen skulle kunna få för myndigheter och övrig förvaltning. Studien skulle också kunna handla om andra länders sätt och erfarenheter av att hantera och införliva Farokonventionen i sin lagstiftning och förvaltning, och möjligen skulle dessa lärdomar ha bäring på svenska förhållanden och vara till nytta för Sveriges överväganden och kommande praktik. En tredje möjlighet vore att syna processerna utifrån den institution som skapar, utfärdar och sprider konventioner (i Farokonventionens fall Europarådet), och se på vilket sätt man genom olika ansträngningar i olika slags forum försöker generera nationell anpassning och efterlevnad, och på vilket sätt Sverige, genom sina representanter i dessa forum, försöker påverka konventionernas innehåll. Listan på alternativa studier kan förstås göras längre, och man kan tänka sig kombinationer av studier i olika länder, på olika institutioner, på olika nivåer, och med olika empiriskt fokus. Den här rapportens syften är dock framför allt att 1) ge en bild av Sveriges alternativ inför en eventuell ratificering av Farokonventionen, att 2) diskutera några av de konsekvenser som en ratificering kan få för kulturmiljömyndigheternas organisation och förvaltning, samt 3) föra en diskussion kring olika konventioners möjligheter att fungera som effektiva verktyg i myndigheters arbete för att nå de mål konventionerna eftersträvar. Farokonventionen är bara en i en lång rad av konventioner med inriktning mot kulturarv och kulturmiljö, och i rapporten kommer därför fler konventioner än Farokonventionen att diskuteras, särskilt eftersom Farokonventionen i sig har effekter på flera tidigare konventioner, och därmed också på den svenska förvaltningen på kulturarvsområdet. I studien görs en kartläggning och en bedömning av de olika strategier och alternativ som ett land har när det gäller hanterandet av konventioner. Farokonventionen är en typ av ramkonvention som saknar bindande krav, och kan betraktas som ett inriktningsdokument där viktiga mål och insatser definieras. Det finns olika sätt att nå dessa mål och det heter att varje enskilt land väljer den väg som passar dem bäst i relation till befintlig lagstiftning och den politiska situationen. Alla konventioner ger inte denna rörelsefrihet, men aktualiserar ändå olika nationella strategier och alternativ. Det spelar till exempel stor roll om konventioner tar vägen om ändrade nationella lagar och författningar eller om budskapet från politiskt håll är att ”vi följer den här konventionen, men utan författningsändringar”. Och att ratificera även en sådan konvention som man – genom sina konsekvensutredningar – funnit skäl att inte ratificera, kan vara ett viktigt symboliskt uttryck för deltagande och solidaritet, och möjligen kan denna gest vara viktigare än de eventuella oönskade effekter eller kostnader som en ratificering för med sig. Texten kommer också att innehålla ett par teoretiska reflektioner kring konventioner som verktyg för politisk förändring och standardisering. Studien hämtar här inspiration i nyinstitutionell teori om idéspridning, konvergens och staters ”invävdhet” i EU och i världen. Rimligen har vi inte än på länge sett den sista konventionen med bäring på kulturarv och kulturmiljö och förhoppningen är att denna studies fokus på strategier och konsekvenser kan skapa ett slags förberedelse inför nästa konventions entré.
Pages 75
Language swe (iso)
Subject konventioner
styrning
förvalningspolitik
kulturarv
Humanities/Social Sciences
Research Subject Categories::SOCIAL SCIENCES
Handle http://hdl.handle.net/2043/22015 Permalink to this page
Facebook

This item appears in the following Collection(s)

Details

Search


Browse

My Account

Statistics