What findings do clinicians use to diagnose chronic periodontitis?

DSpace Repository

What findings do clinicians use to diagnose chronic periodontitis?

Show full item record

Files for download

Find Full text There are no files associated with this item.

Facebook

Simple item record

Publication Article, peer reviewed scientific
Title What findings do clinicians use to diagnose chronic periodontitis?
Author(s) Leisnert, Leif ; Hallström, Hadar ; Knutsson, Kerstin
Date 2008
English abstract
The prevalence of chronic periodontitis is around 40% in the adult population and most patients visiting a dental clinic experience an intervention related to this disease, either as prophylaxis, e.g. disease information, oral hygiene instruction and polishing, or as treatment of the disease, per se. Hence, chronic periodontitis is a diagnosis that initiates time and costs consuming interventions. The findings clinicians use to diagnose chronic periodontitis are probably also the base for their choice of treatment. The aim of this study was to examine: - What findings dental students, dental hygienist students, dental teachers, and supervisors in Public Dental Health use to diagnose patients with chronic periodontitis. - If different categories of clinicians use different findings to diagnose chronic periodontitis. A questionnaire was distributed. Seventy-six clinicians representing the four categories answered the question: "What findings, or combinations of findings, do you use when you diagnose chronic periodontitis?" Twenty-five different findings were identified as findings the clinicians use when they diagnosed chronic periodontitis. The most frequently reported findings were bleeding, deepened pockets and loss of marginal bone tissue. Variations between different categories of clinicians were identified. For example, dental hygienist students used more findings (P<0.05), and were also more inclined to use irrelevant findings like calculus, plaque, smoking, compared to the other categories of clinicians (P<0.05). The majority of clinicians used only one finding at a time to diagnose chronic periodontitis, and more seldom combined findings. Only 12 out of 76 clinicians used a finding that provided soft tissue inflammation, e.g. bleeding, in combination with a finding that provided loss of supporting tissue, e.g. marginal bone loss. Few clinicians commented that there should be a progressive loss of supporting tissue over time. Further research is needed to investigate if these variations in findings used to diagnose chronic periodontitis indicate variations in treatment of these patients.
Swedish abstract
Kronisk sjukdom har ett eller flera av följande karakteristika: sjukdomen är varaktig, lämnar kvarvarande invaliditet, orsakar irreversibla patologiska förändringar och fordrar återkommande stöd i form av någon slags intervention eller instruktion. Detta innebär att diagnosen kronisk parodontit med stor sannolikhet medför personella och ekonomiska insatser från patient och tandvård. Majoriteten av alla patienter med parodontit har kronisk parodontit. Vilka fynd som används för att diagnostisera sjukdomen kan vara av central betydelse för val av behandling. Tidigare forskningsresultat visar att det finns stora variationer inom hälso- och sjukvård avseende vilka fynd som används för att ställa diagnos och hur man omhändertar patienter med likartade diagnoser/symptom. Målet med studien var att undersöka vilka fynd olika kategorier av kliniker använder för att ställa diagnosen kronisk parodontit och om det finns skillnader mellan de olika kategorierna. En enkät distribuerades som innehöll frågan: "Vilka fynd eller kombinationer av fynd använder du för att ställa diagnosen kronisk parodontit?". De undersökta kategorierna av kliniker utgjordes av sista terminens tandläkarstuderande och tandhygieniststuderande, kliniska lärare på Tandvårdshögskolan i Malmö och VFU (verksamhetsförlagd utbildning) -handledare i folktandvården dvs. tandläkare som är ansvariga för tandläkarstuderande när de fullgör sin obligatoriska tjänstgöring i folktandvården. Sjuttiosex kliniker, som representerade de olika kategorierna, angav tjugofem olika fynd för att ställa diagnosen kronisk parodontit. De fynd som angavs mest frekvent av samtliga kategorier var blödning, fördjupad tandköttsficka och förlust av marginal benvävnad. Tandhygieniststuderande angav signifikant fler fynd (P<0.05) än övriga kategorier och var mer benägna att använda irrelevanta fynd, dvs. fynd som inte per definition beskriver själva sjukdomen, t.ex. tandsten, plack och rökning, jämfört med övriga kategorier (P<0.05). Stor variation inom en och samma kategori av kliniker sågs också avseende vilka fynd som användes för att ställa diagnosen kronisk parodontit, dvs. om man angav fynd som påvisar inflammation i tandens stödjevävnad, förlust av tandens stödjevävnad eller om fynden var irrelevanta. Anmärkningsvärt var att de flesta deltagarna använde fynden solitärt, dvs. de angav antingen ett fynd som påvisade inflammation i tandens stödjevävnad eller ett fynd som påvisade förlust av tandens stödjevävnad eller ett fynd som var irrelevant. Endast 12 av de 76 deltagarna angav att de kombinerade fynden för att ställa diagnosen, dvs. en kombination av fynd som beskrev både förlust och inflammation av tandens stödjevävnad. Variationerna i vilka fynd man använde för att ställa diagnosen kronisk parodontit medför kanske att patienter med samma diagnos och sjukdomsbild får olika behandling av olika kliniker, om fyndet som användes för att ställa diagnos också ligger till grund för behandlingen. Detta kan i sin tur leda till icke kostnadseffektiv behandling. Vi avser att belysa detta i framtida studier.
Host/Issue Swedish Dental Journal;3
Volume 32
ISSN 0347-9994
Pages 115-123
Language swe (iso)
Subject(s) periodontitis
diagnosis
chronic disease
decision-making
Medicine
Research Subject Categories::ODONTOLOGY
Handle http://hdl.handle.net/2043/6887 (link to this page)

This item appears in the following Collection(s)

Show full item record

Search


Browse

My Account

Statistics